Dagen började väl inte sådär jäääättebra, kan jag inte påstå.
Klockan ringde i vanlig ordning 05.00 och sedan återigen 05.15.
Men jag mitt dumme fuck stängde av ringklockan båda gångerna.
Så jag vaknade 06.10, då hade jag bara 20 minuter på mig att göra
mig klar och packa mat osv. Men jag hann med lite stress och positiva
tankar. Väl på jobbet hängde jag inte med ett dugg av vad dagen skulle
innehålla. Men första passet gick bra. Jobbade endast 3,5 timmar. Grymt
skönt. Andra passet, kvällspasset var på 5 timmar. Inte så värst farligt
kan tyckas. Första turen av kvällspasset är rätt lugn. Bara te att dela
ut kvällsmat åt lite höger och vänster. Ingen fara där inte. Men den
andra turen av kvällspasset är inte ens i närheten av hur lugnt å
skönt första är. Andra rundan blev riktigt stressig.
Jag gick hem i min ensamhet i mörkret när klockan slog 21.00
med värk under fötterna, trötta ögon och magkatarr.
Usch. Tog en liten återställare när jag kom hem, omeprazol.
Då gick det åter till det normala. Mycket skönt.
Jag kan lova att jag somnar gutt inatt.
Där han ni min arbetsdag. En ganska jobbig delad tur med andra ord.

Idag är det nio år sedan kaparna flög rätt in i de två tornen.
The world trade center. Jag hyllar minnet av de offer, de som räddades och
de som räddade genom att skänka dem mina tankar och mitt hopp
om framtiden. För inte så länge sedan såg jag ett program om hur jordens
alla städer kommer se ut om 10000 år, 50000 år, 100000 år osv.
Resultatet av de båda tornens (och det lilla hotellets) förfall var inte långt
ifrån hur man förutspått att världen kommer se ut.
En hemsk syn och ett hemskt minne som förändrat hela världen.
Det gör ont att se tillbaka på händelsen då starka känslor återuppstår.
Men vi måste se det från ett annat håll. Denna händelse ger oss två val.
Antingen kan vi stanna kvar i det förflutna eller också kan vi börja kämpa
för människans överlevnad. "The situation at the world trade center" gav
oss möjligheten att lära oss se sanningen i vitögat och modet att göra något åt
det. Vi måste se det som en erfarenhet och börja se framåt, förändra vad
vi tror kan vara ett förfärligt öde. Vi kan börja med vår närmaste fiende,
försöka sluta fred med de i vår umgängeskrets. Därifrån kan vi sedan arbeta oss
utåt i mindre grupper som sedan ansluter sig till varandra som i sin tur ansluter
sig till andra större grupper. I slutändan har vi i våra händer ett land som står
för och kämpar för en bättre framtid. Krig kommer alltid finnas, men vi borde
förebygga detta i den mån vi förmår... och lite till. Vill vi verkligen något
måste vi också visa det.

...och som vanligt blir jag väl lika förvånad över hur mycket kloka saker jag
har lyckats kladda ner här. Hmm... kanske är det som mina gamla högstadielärare
redan förutspådde i sjunde klass... jag är nog lite av en fredsmäklare. Eller?
Du som känner mig vet vad jag går för och hur mycket jag bryr mig om mina
medmänniskor. Kanske skulle satsa på fredmakeri genom media?
Kanske kan nå långt?

Simma lugnt mina dudes!
Mvh Emmelie Von Ohlsson, världskänd fredsmäklare