Mönstring. Kanske en plågoande vid första tanken hos de flesta. Men inte för mig.

När jag fick hem breven om mönstring gick ett lyckorus genom kroppen. Jag har aldrig varit särskilt sportintresserad av mig, visst jag har spelat basket och innebandy och andra vanliga sporter. Men mönstring och hela den här grejen med militären och ständiga träningar är helt annorlunda. Det är lite mer varierat än att bara utöva en enda sport. Gör man lumpen så får man hela paketet, en blandning av alla sporter kan man säga, bortsett från bollar och klubbor. Istället för klubbor har man riktiga vapen, ibland. Fast jag vet inte säkert, jag har inte gjort lumpen. Men jag skulle hemskt gärna vilja göra det.

En hiskeligt nervös tågresa med två byten tog mig till Kristianstad där jag skulle göra min mönstring, eller som de så fint kallar det; ”antagningsprövning”. Det var i pliktverkets byggnad jag tillbringade mina två mönstringsdagar.

Första mönstringsdagen var sjukt nervös och klumpig. Jag var först på plats och kunde därför utan problem välja ett rum som jag ville sova i. Såklart valde jag ett ”tjejrum” (det stod faktiskt så precis utanför rummet). I rummet fanns sex sängar och sex skåp. Det gick någon timme innan det dök upp en hel hög med människor och även dessa valde rum och lade sina saker i ett skåp. Till min lycka såg jag att det kom tre tjejer (jag ville ju inte vara ensam tjej). Dessvärre valde de ett gemensamt rum två meter ifrån mitt och eftersom att jag är socialt handikappad och sjukligt rädd för att ta kontakt med främmande människor gjorde jag ingenting åt saken. Men mitt problem fick en lösning ganska snabbt. Tjejerna haffade mig med en gång när jag hade gått ut från mitt rum och stängt dörren. ”Vi såg att du var ensam och vill att du ska sova i samma rum som oss” sa en blond tjej med ett stort och förvånansvärt  vänligt leende. Givetvis svarade jag, men mitt svar är oväsentligt.

Sagt och gjort, jag tog mina tillhörigheter och var makalöst stolt över mig själv, jag hade ju fått mänsklig kontakt.

Senare den dagen, runt sextiden på kvällen, skulle alla göra ett IQ-test av något slag. Alla satt vid varsin dator med feta hörlurar på huvudet. IQ-testet bestod av siffer- och bokstavskombinationer, pappersbitar man skulle vika ihop i huvudet, ordförståelse och en massa annat som kan visa hur smart eller begåvad man är. Mitt resultat på detta tetstet var faktiskt ganska bra, för att vara jag. Det blev en solklar 7:a! (Alla resultat man fick var uppbyggt på en skala mellan 1-10)

Efter att alla blivit klara med IQ-testet var det ett informationsmöte i ett stort uppehållsrum med , till min extrema lycka, gratis kaffe. Mötet var inte så långt, kanske bara en kvart, kanske tjugo minuter. Kvinnan som höll i mötet gjorde klart för oss att ”det är helt okej om ni vill gå till någon pub och ta en öl eller två, så många som ni klarar av, men ni får absolut inte komma tillbaka berusade. Då får ni sova hos vår granne, polisen. Detsamma gäller knark, fast det hoppas jag att vi ska slippa”. Hon var rolig och jag kommer förmodligen komma ihåg henne resten av mitt liv. Hur som haver. Inget mer speciellt hände den dagen, inte mer än att vi fick fem timmars fritid. Jag och de tre andra tjejerna spenderade en timme på stan, som för övrigt var helt död. Inget ös någonstans.

Andra mönstringsdagen var betydligt mer händelserik.

Efter en mager och oätlig frukost satte alla fysiska tester igång. På schemat stod konditionstest, styrketest, syntest, hörseltest, psyktest och kroppsliga undersökningar. Konditionstestet var inte alls svårt. Man fick ett slags skärp som mäter pulsen över bröstet, sedan var det bara till att cykla. Först en uppvärmning på fem minuter sedan ökade motståndet i cykeln 1 watt varannan sekund. Då blev det jobbigt. Men jag överlevde mot alla odds.

Styrketestet gjordes i en typ av simulator. Det fanns en platta man skulle stå på och en skivstång utan tyngder som man skulle lyfta upp. Istället för tyngder på sidorna av skivstången var det vajrar, vilken roll vajrarna spelade i det hela fattar jag inte än idag. Men kul och svårt var det.

Syn- och hörseltesten var inte så intressanta. Jag menar, syntest och hörseltest har man ju gjort innan. Kroppsundersökningarna var bara pinsamma. Där låg jag på pappersklädda britsar i träningsbyxor och sport-bh medan män tryckte och kände på magen och benen och satte fast sugkoppar lite här och var kring hjärtområdet. Ärligt talat, sugkopparna (den undersökningen kallas EKG) satt så hårt på mig att jag fick sugmärken. Jag skojar inte.

Psyktestet var bland de svåraste testen. Jag fick träffa en psykolog som ställde många konstiga frågor och vred och vände på mina svar så mycket att jag tillslut framstod som det värsta av psykfall. Hon tyckte att jag skulle söka jobb på en bananbåt. Jag var nära ett sammanbrott.

När jag var klar med alla mina tester och utvärderingar fick jag åka hem med en bunt papper där alla mina resultat var uppskrivna. Gissa om jag kollade resultatet från psyktestet fort som attan! Vi kan väl säga att jag inte blev speciellt förvånad, jag fick en 2:a.

För övrigt rekommenderade pliktverket mig att vänta ett år innan jag gör lumpen. Verkar vara förnuftigt. För mig var mönstringen mest bara en utmaning, men hade jag klarat det hade jag gladeligen gjort lumpen nästa år då jag tar studenten.

Den här upplevelsen kommer jag ha med mig hela livet, jag träffade så många trevliga människor och jag hade faktiskt riktigt roligt på bara två dagar. Nu tänker jag sätta fokus på fysisk träning och träning på social kompetens, så nästa år ska jag ta mig i kragen och bli amiral eller regementsförvaltare!